Jonas gick nyss. Han var här en stund på kvällen och träffade Meija. Gick bra när han var här. Vi pratade inte så mycket om hur det har blivit utan blev mest kallprat. Han satte upp gardinstängerna också vilket var bra. Meija fick dock ett utbrott när Jonas skulle klä på henne pyjamas. Det höll på i en timme innan hon slutligen somna i min famn. Är jätte jobbigt när hon blir ledsen utan att man förstår varför. Gör fruktansvärt ont i hjärtat när hon blir helt otröstlig. När det blir så i normala fall brukar jag också börja gråta efter en stund och så slutar det med att både jag och Meija sitter hos Jonas och gråter, men nu är det slut med det.

Nu är jag iaf själv här, eller ja Meija ligger och sover så själv är jag inte men jag känner mig ensam. När Jonas frågade om det var dags att gå nu sa jag ja men egentligen ville jag inget hellre än att han skulle stanna. Fast jag vet att det inte är hållbart men vill att han ska vara här hos mig. Saknar honom fruktansvärt men jag får vänja mig med att det är så här det kommer vara. Fast det gör ont, fruktansvärt ont.