Jag är ledsen, trött och oförstående. Varför måste vi människor ständigt leta efter en syndabock? Har sett diverse karikatyrer och elaka bilder på alla möjliga personer som har florerat på facebook senaste veckorna. De allra flesta har föreställt vår stadsminister i olika förnedrande och kränkande utföranden. Min fråga är varför? Uppenbarligen tar någon/några sig tid att rita dessa bilder eller klippa ihop dessa foton och sen lägga upp dem på nätet. Andra tar sig tid att dela dem och hålla med. Min fråga är varför och vad tjänar någon på detta? Tror ni som gör detta att dessa nidbilder och kränkande framställningar av vår stadsminister kommer att ändra något? Tänk om ni kunde lägga den kreativitet ni lägger på detta till något som faktiskt skulle göra skillnad. Det är inte som att era bilder kommer med ett praktiskt förslag för hur vi ska lösa de situationer ni kritiserar. Det ni i grund och botten gör är att kränka en annan människa. Jag förstår att människor är upprörda men varför väljer ni att peka ut och kränka en enda person på ett vedervärdigt sätt? Det är inte direkt Fredrik Reinfeldt som ensam sitter och tar beslut. Så varför väljer ni att göra så mot just honom? Jag vet svaret själv, det är för att han är den officiella talespersonen för alliansen. Däremot undrar jag i fall ni funderar på att Fredrik Reinfeldt är en person också inte bara stadsminister. Han har känslor, vänner och familj precis som alla vi andra. Jag önskar att vi ska välja att kritisera på ett konstruktivt sätt så att våra kritik kan väcka tankar och förståelse hos de vi kritiserar. Det är först när de vi kritiserar har fått en tankeställare som det kan sättas i gång en vilja att förändras hos personen. Vi lägger massor med tid på att hitta en syndabock och sen hänga ut denna och skylla alla världens problem på den här individen. Fast sanningen är den att det inte är en persons fel att det ser ut som det gör i dag i Sverige och i världen. Det är allas vårat fel. Det är vi, du och jag, som väljer att inte agera och försöka förändra, alternativt hitta någon att skylla på istället för att komma fram till lösningar. Ingenting förändras för att vi delar en statusuppdatering på FB eller för att vi riktar hat mot en eller några få människor. Försöker vi däremot jobba tillsammans, visa respekt, medmänsklighet och solidaritet kan vi förbättra något. Så jag ber alla att tänk efter, finns det inget bättre du kan göra än att smutskasta folk på nätet? Kritisera gärna öppet och högljutt mot det du tycker är fel men gör det utan att vara elak. Kritisera och protestera mot specifika uttalande, situationer och tillvägagångssätt, ja till och med mot enskilda individer men gör det snyggt. Hur ska vi kunna kräva att andra ska visa oss respekt om vi inte visar respekt mot andra? Och för att bygga ett bra samhälle krävs respekt gentemot alla både människor, djur och natur. Nu blev det Reinfeldt som blev den jag tog upp här eftersom de flesta karikatyrer jag sätt är mot just honom men detta är min åsikt om offentlig kritik mot alla. Det spelar ingen roll om det är stadsministern, kungen, en kändis eller grannen! Så gott folk kritisera i stället för att kränka! Förändra i stället för att förbanna!

Individualism och kapitalism har spritt sig som en löpeld över världen. I samband med detta ökar klyftorna, splittringar, otryggheten och den psykiska ohälsan. Vi har inte längre någon naturlig trygghet i våra medmänniskor. Vi måste lita till oss själv i första hand och till staten i andra. Den som blir sjuk eller tappar fotfäste ska klara oändliga listor av regler för att överhuvudtaget få hjälp och om du nu skulle göra det vad får du för hjälp? Du får hjälp med pengar. Pengar så den personen kan köpa det den behöver. Alltid denna köpmani, allt handlar om pengar. Pengar att leva för, pengar att köpa sig lycka och hälsa för, pengar att kunna visa upp. Har du inga pengar är du ingenting, du är misslyckad och oönskad. Allt styrs av pengar och den individuella prestationen. Hur kan det ha blivit så? Finns det hederlig solidaritet kvar? Är det någon som är intresserad av att bygga upp ett samhälle av människor som vill hjälpas åt? Jätte många skulle svara ja på den frågan och de bildas föreningar och partier med olika åsikter om hur ett tryggt välfärdssamhälle ska skapas. Dessvärre förloras ofta målet på resans gång. För i stället för att försöka överbygga olikheter och tillsammans jobba mot samma mål kastar vi skit på oliktänkande partier och föreningar. Det blir en ständig smutskastning och kränkning av varandras planer på hur ett solidariskt välfärdssamhälle skapas i stället för att tillsammans arbeta mot målet. Politiken är ett klart exempel på denna smutskastning. Oppositionen skyller just nu på alliansen för allt som går fel, går till angrepp mot deras sätt att göra saker och även på grova person angrepp. Detta sker självfallet åt andra hållet med samma engagemang av att ödelägga varandras förslag och smutskasta varandras politik så gott det går. Karikatyrer och nidbilder av olika politiker dyker upp på nätet och i tidningar. Elaka kommentarer och debatt artiklar, men till vilken nytta? Kommer vi ett steg närmare ett bättre samhälle av denna smutskastning? Mår någon person bättre av den? Nej, det vi gör är att öka klyftorna! Vi skapar vi och dom känslor där ingen blir en vinnare.

Vi ska dock inte skylla det här på politikerna det är bara att det är ett bra exempel för att de syns så tydligt när de gör det i med media. Vi ”vanliga” icke offentliga människor är precis lika dåliga, inklusive jag själv så klart. När gjorde vi något sist som inte främjade oss själva? Vi klagar och gnäller på offentliga personer och våra medmänniskor. Gnäller på hur den där bilisten kör, vilket korkat uttalande den där personen gjorde, att inget görs åt mobbningen i skolan osv. Men vad bidrar vi med? Vad gör vi för att förbättra något? Inte mycket, vi gnäller och går och röstar en gång var fjärde år. I övrigt fortsätter våra liv med att se till våra egna behov. Att just JAG och min familj har pengar så att VI kan göra det VI blir lyckliga av. Allt ska ses utifrån mitt behov och vi slår oss blodiga med näbbar och klor för att ta oss uppåt, för att bli något. Du ska ha en fin karriär så du har mycket pengar så att du kan spendera dem på fina kläder, ett vackert hem, en fin bil, dina fritidsintresse, din kropp och fina saker till dina barn. Du köper dig alltså lycka med de pengar du sliter för att få. Ingenting får stå i vägen för vår pengajakt inte någon person, inte vår familj och absolut inte samhället!

Nu under julen träder den ultimata formen av individualism och kapitalism fram genom denna eviga hets om presenter, dekorationer och måsten. Vi spenderar tusentals kronor på mat och saker för att ge någon något som de som får det i de allra flesta fall inte ens uppskattar eller i varje fall kunnat köpt åt sig själva om de tyckte den behövde det. Varför? Varför går vi på knäna ekonomiskt och psykiskt för att vi ska/förväntas ha den ”perfekta” julen? Kanske ska vi bara stanna upp och tänka efter i stället. Behöver X det här? Vill X ha det här? Räcker det kanske med att vi bara träffas, kan vi använda dessa pengar till något bättre? Kanske kan jag ge mitt barn, min farmor eller den där ensamma mannen i trappen bredvid en timma av min tid i stället? Det tror jag i många fall skulle uppskattas mer. Har jag råd att ge av min dyrbara tid till någon annan? Det handlar inte om att spendera alla pengar vi skulle lagt på julklappar till en välgörenhetsorganisation, strunta i att ge sina barn julklappar eller låta bli att fira jul. Det handlar om att tänka på vad som är viktigt! Vad skulle JAG kunna ge någon ANNAN! Inte dig själv och inte ett paket utan vad skulle du kunna ge för att förbättra det här samhället? Kanske kan jag göra något som inte kostar någonting i pengar men som värderas oändligt.

Jag är dålig, jag har lagt ner massor med pengar på julklappar. Vi kommer inte gå runt den här månaden utan behöva ta av våra sparpengar för att jag spenderat så mycket pengar på julklappar. Julklappar som jag tror att alla jag köpt dem till skulle klarat sig bra utan. Jag kommer stressa runt på julafton för att hinna träffa massor av mina släktingar för att ge dem dessa presenter. Jag kommer även säga hur mycket jag tycker om de presenter jag får och tacka så mycket för dem och alla presenter Meija får även om vi skulle vart lika lyckliga och klarat oss lika bra utan dem. Jag kommer med andra ord bara spela med i denna kapitalistiska charad och försöka stänga ute alla tankar på att det ligger en man och fryser i en gränd, ett barn vars föräldrar har supit sig fulla och slåss i en lägenhet, att en gammal dam precis dog i sin ensamhet i ett rum på sjukhuset och framförallt alla de människor som sliter runt om i världen under fruktansvärda förhållanden för att tillverka de presenter jag köpt och får, som dör för att jag ska kunna konsumera.  

Sent på kvällen den 9 december somnade min gammelfarmor Iris in. Den 29 december skulle hon ha fyllt 95. Det känns konstigt att min sista släktingen ur den generationen nu är borta. Förutom att en jätte fin människa lämnat jorden så har ett band av min historia kapats. Jag har fortfarande en del skuldkänslor av att jag inte var där, att jag inte träffade henne så ofta som jag borde osv. Samtidigt så vet jag att hon skulle tycka att jag inte skulle känna så. Hon var en praktisk kvinna och i skulden finns ingen nytta. Jag har vart ledsen men det är fortfarande overkligt och långt bort det som hänt. Jag ska göra allt jag kan för att minnas henne som den starka, coola och drivna kvinnan hon alltid vart i mina ögon. Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv så egentligen borde jag väl inte vara ledsen, för jag tror inte hon är det. Det är precis ett så långt och bra liv som man önskar att alla skulle få men för mig och oss som är kvar är det ändå jobbigt att hon gått ur tiden. Något jag har lärt mig av det här är vikten av att ta mig för och träffa de människor jag bryr mig om oftare och inte skjuta på saker. Det är det som tyngt mig mest under de senaste dagarna och jag ska verkligen försöka minnas den känslan jag har för att påminna mig själv om vikten av att ta vara på de jag älskar och bryr mig om, ge dem tid och höra av mig till dem ofta. En annan sak jag ska ta med mig och minnas från de senaste dagarna är vilka fina vänner jag har. Min telefon har ringt massor, jag har fått massor med sms och meddelanden. Alla som har hört av sig har vart fantastiskt stöttande, förstående och kommit med värmande ord. Tack för att ni finns, att ni hör av er, kommer hit och att ni bryr er så ofantligt mycket. Det värmer och gör mig oerhört lycklig i sorgen. 

Jag sitter här och väntar på att telefonen ska ringa. Min älskade gammel farmor Iris ligger på sin dödsbädd. Jag kommer med största sannolikhet inte hinna dit så nu sitter jag här och väntar på samtalet där de ska säga satt hon somnat In... Är så sjukt att bara vänta och har fruktansvärd ångest för att jag inte är där. Jag vågar inte öra bil eftersom jag går på starka mediciner just nu och de för mig glömsk, okoncentrerad och skakig därför är enda alternativet för att ta mig dit tåg och det kommer ta flera timmar så jag kommer i så fall komma fram i natt och troligen för sent. Så nu återstår bara den outhärdliga väntan och tystnaden. Om hon inte dör i natt åker jag i morgonbitti men som jag förstod det var hennes chanser att klara natten väldigt små men hon är en riktigt stark krut gumma min gammal farmor så man vet aldrig. Fast antar att det är egoistiskt att vilja hålla henne kvar bara för att jag ska hinna dit, enerverande vet vad hon känner när hon ligger där. Hon rör sig inte alls nu och andas sakta och tungt, de vet inte ens om hon hör och märker att min farmor och sköterskorna är där. Kanske är det bäst att hon bara får somna i natt men jag vill inte. Jag struntar i att hon är gammal och att döden är en naturlig del av livet för jag vill inte att hon ska dö! Meija har fått sitt mellan namn efter henne eftersom hon är n utav de starkaste och coolaste kvinnor jag känner. Jag har aldrog ens tänkt på att hon skulle kunna dö. Visst är hon gammal, när Meija föddes blev vi fem generationer i rakt nedstigande led men ändå har jag inte tänkt att den här dagen skulle komma. Det värsta var att jag förra veckan tänkte på att det va länge sedan vi sågs och att jag nu när jag är sjukskriven skulle ta mig tid att åka och hälsa på henne. Jag ville att vi skulle ta nya fem generations foton men det kommer vi inte hinna nu... Hatar att jag är expert på att skjuta upp saker. Nu sitter jag i stället här och gråter och skriver för att dämpa skuldkänslorna och ångesten över att jagar den dålig människa som inte är där hos henne och säger farväl. Men jag har inga ord kvar att skriva utom Förlåt.