Har funderat lite på åldersgränser så här på lördag kvällen. Det är 18 års gräns på nästan allt i Sverige, alkohol, tobak, kroppsutsmyckningar, bilkörning, rösta och mycket annat. Däremot är det 15 års åldersgräns på sex, är det bara jag som tycker det är konstigt? Sex är trotts allt en ganska stor sak så varför är det lägre åldersgräns på det än på allt annat? Många tycker säkert att sex inte är en så stor grej i sig själv men jag tycket ändå att sex eller iaf konsekvenserna av sex är en stor grej. Hur kan du anses tillräckligt mogen för att välja vilka sexpartners du ska ha, vad för saker du ska göra med din kropp rent sexuellt och i falla du ska föda ett barn när du är omyndig eller göra en abort, men du är inte tillräckligt gammal för att själv besluta om du vill dricka, bruka tobak eller vilket parti du ska rösta på? Du får inte äns göra en percing utan dina föräldrars tillstånd om du är under 18, inte ingå avtal och förbindelser men att ha sex är helt okej. Jag säger inte att man ska höja åldersgränsen på sex eller sänka åldersgränsen på allt annat jag tycker bara det är konstigt hur lagstiftningen ser ut. Kanske skulle det inte heller hjälpa att höja åldersgränsen på sex till 18 ungdomar skulle ha sex tidigare ändå men ungdomar under 18 både dricker, röker och körbil också och inte funderar man på att sänka gränserna för att göra det. Jag förstår bara inte hur det kan ses som mindre allvarligt, eller vad man nu ska kalla det, att ha sex vilket kan leda till ett oönskat barn, att ett barn får barn eller en abort kan än att dricka eller röka. För mig känns ett potentiellt barn större än allt det andra. Jag är inget helgon själv men skulle jag göra om saker skulle jag garanterat vänta längre med att ha sex. För jag vågar inte äns tänka på vilken ångest jag hade haft om jag stod inför samma val när jag var under 18 som jag gjorde 2010 när jag upptäckte att jag var gravid med Meija. För mig va det inget svårt val att behålla henne dels eftersom jag tycker att det inte är mitt val att välja över liv och död men också för att jag visste att jag ville ha barn, kanske inte så ungt men jag visste att jag ville ha det någon gång. Graviditeten var dock öndå rätt ångestfylld eftersom det var så nytt och jag kände mig osäker och alldeles för ung samt att jag inte visste i fall det var Jonas jag ville leva med resten av livet. Denna ångest hade dock vart tusen gånger värre om jag vart under 18 och lägg där till allas (jag tror iaf att flera hade rått mig till) påtryckningar om abort. När jag var under 18 tror jag inte att jag hade kunnat stå i mot det vilket antingen lätt till att jag gjort en abort som jag troligtvis skulle ha ångrat resten av mitt liv eller varit ett barn som fött ett barn och därför missat en stor del av mitt tonårsliv. 

Kanske skulle inte aborterna eller de oönskade graviditeterna minska för att man höjde åldersgränsen på sex men jag tycker att i med att vi har en lägre åldersgräns på sex tas ett ställningstagande från samhällets sida att sex eller inte, föda ett barn eller inte är ett val en 15 åring klarar av att ta men inte om hon/han ska ta en öl eller inte. Det tycker jag är snevridet. Nej, höj åldersgränsen på sex eller sänk åldersgränsen på allt annat. Jag ser nog dock hellre på en höjning än en sänkning men det är kanske bara jag...

Våran våg gick sönder här för ett tag sen så Jonas köpte en ny i går. Det blev en sån där avancerad som inte bara ger din vikt utan ditt BMI, kroppsfett, vattenhalt och hur mycket kalorier du ska äta m.m Har dock redan en tanke på att kasta ut den. Enligt vågen är jag överviktig, har ett BMI på 26,8 och ska äta 1490 kcl. Känner mig en aning nedslagen måste jag säga. Vet att jag inte är lika smal som förut men har inte sett mig sjäkv som överviktig tiidigare men nu är jag väl tvungen att ta tag i det. Så i morgon får det bli ändring. Träna lite mer och äta lite mindre, det är väl den enda planen jag har just nu får väl lägga upp en bättre allt eftersom.

Känner mig oerhört besviken på sjukvården just nu eller kanske mest på mig själv, vet egentligen inte. Meija blev diagnostiserad med Astma för drygt en vecka sen. Det var ingen direkt oväntad diagnos efter som hon har haft problem med svår hosta och förkylning i flera långa omgångar i princip sen hon föddes men är ändå jobbigt. Det började egentligen redan när hon va två veckor och blev väldigt teppt och fick problem att andas genom näsan, jag ringde till familjeläkaren men de sa att jag skulle prata med bvc eftersom de inte hade kompetens för så små barn. Jag pratade med bvc och de sa att det var helt normalt och berodde på lite trånga luftvägar. Jag tjatade i fyra veckor innan vi fick träffa en barnläkare. Det visade sig att hon hade en luftvägsinfektion så hon fick medicin utskrivet. Bara där blev jag väldigt besviken, fattar inte att man ska behöva kämpa så hårt för att få sitt barn undersökt. Nästa gång hon fick problem tror jag hon va ett halvår och det blev samma visa om igen. Ingen ville undersöka henne på familjeläkaren och de på bvc sa att det var normalt att barn va förkylda och hosta. Tillslut kom vi in till bvc och fick medicin, luftvägsinfektion igen. Sen hände det ytterligare en gång och samma visa igen. I december 2011 började hon hosta och blev förkyld. När hon hostat tre veckor ringde jag till bvc och de sa att jag skulle avvakta. Då ringde jag till familjeläkaren och de sa att jag skulle avvakta. Sen hade jag kontakt med dem fram och tillbaka tills början av februari då vi fick komma in och träffa läkare. Han skrev ut en luftrörsvidgande medicin som skulle tas med inhalator. Han trodde dock bara att hon va förkyld men skrev ut den ändå om än motvilligt efter lite påtryckningar från mig. Den fungerade inte så jag ringde tillbaka igen och fick samma medicin i flytande form utskrivet, den fungerade inte heller. Ringer upp igen, tjatig mamma som man är, och han skrev en remiss till barnkliniken. Fick ett brev hem där de stod att vi var satta på väntelistan och skulle få en kallelse inom 90 dagar. Det här va i början på Mars. I nästa tre månader hade Meija haft svår hosta och vi fick ett brev om att vi skulle bli kallade om 90 dagar! Höll på att smälla av. Pratar med läkaren igen som skriver en "akut" remiss får ett brev med samma svar från barnkliniken, att vi skulle bli kallade inom 90 dagar. Vi han dock inte så långt eftersom Meija en natt började hosta så illa att hon kräktes två gånger och inte kunde andas så vi hamna på barnakuten. Där konstatera dem på ungefär 20 minuter att hon hade astma och behövde medicin med cortison i vilket hon även fick andas in där. Vi fick en ny medicin utskriven igen men läkaren ville att vi skulle göra en noggrannare utredning av henne så han skicka en "akut" remiss till barnkliniken, i dag fick jag brev därifrån. Vi blir kallade inom 90 dagar för att göra en utredning! Tror ni jag blev förbannad eller. Tre remisser och ett akutbesök och fortfarande så ska vi vänta 3 månader på att få en tid. Är det så här det ska vara? Ska man behöva kämpa sig blodig för att ens barn ska få hjälp? Helt sjukt! Tack och lov för att hon fick en effektiv medicin efter besöket på barnakuten annars vet jag inte vad jag skulle gjort. Det är sådana här gånger jag funderar på om man bara ska skita i den statliga läkarvården och skaffa sig en privat läkare. Så jävla sorgligt att det inte finns resurser att ge 1,5 åring en tid när hon i princip haft hosta sen hon föddes och inte när hon hostat oavbrutet i tre månader, inte ens när de vet att hon har astma får hon tid för utredning. Vet inte vart Sverige är på väg eller om de alltid vart så här men besviken blir jag. Blir också besviken på mig själv för att jag uppenbarligen inte lyckas förmedla att vi behöver hjälp. Känner mig knappast som en bra mamma när jag inte ens kan få en läkare att undersöka min dotter ordentligt. Vet dock inte vad jag ska göra för att skynda på förloppet, någon som har några förslag?

Nu var det fruktansvärt länge jag skrev här men är verkligen jätte upprörd så måste dela med mig. Som de flesta som känner mig vet är jag väldigt negativt inställd mot abort. Främst beror det på att jag tycker att det är väldigt fel att avsluta ett liv innan det ens har fått en chans. Ja, jag vet att många använder argumentet att det inte är ett liv försen det är fött efter som ett foster inte känner något men jag tycker att det ett foster också är ett liv. Nu är det egentligen inte abort i sig själv jag tänkte diskutera här men det är en del av det jag tänkte diskutera. Som de allra flesta vet har man i dag möjlighet att ta olika tester som kan tala om i fall fostret har kromosom avvikelser. Fostervattenprov, NUPP-test och KUB test är de tre tester jag känner till. Vi kan även genom ultraljud se om det finns några större defekter på barnet så som vissa njur-, hjärt- eller lungfel kan upptäckas och även stora fysiska handikapp. I dag har du efter att ha genomfört ett ultraljud eller något av dessa tester möjlighet att abortera fostret mycket sent om det visar sig ha någon deffekt. Detta är det jag vänder mig i mot. jag förstår att många tänker att de besparar sig själva och barnet lidande men vem har sagt att ett handikappat barn nödvändigtvis lider? Alla människor kan få ett bra och innehållsrikt liv bara man jobbar med de individuella förutsättningarna. För mig är det ofattbart att någon kan välja att döda sitt eget barn för att det är annorlunda. Sedan KUB-testen infördes i Danmark 2004 har man kunnat sett en kraftig ökning av aborter på grund av att barnet har downsyndrom och således födds färre barn med downs. 2004 föddes 61 barn med downssyndrom i Danmark, 2008 föddes 21 och precis samma trend har kommit till Sverige. Mellan 1999 och 2006 valde 61% av alla föräldrar som fick besked om att deras barn hade downssydrom att göra abort. 2007 valde 75% av föräldrarna som fick samma besked att avsluta graviditeten. jag kan inte fatta det! Försöker vi skapa någon form av super nation där alla som är annorlunda ska dödas? Varför kan inte alla människor få en chans till liv? Det är förbjudet att diskriminera människor med olika handikapp men vad är detta om inte diskriminering? Det är till och med mord på grund av ett handikapp. Blir så jävla arg! Vet att många inte håller med mig i detta men jag tål inte sånt här. Abort är en sak men abort tillföljd av att barnet inte är "perfekt" det är så motbjudande så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Visst kräver det mycket av dig som förälder om du får ett handikappat barn men du kommer älska det lika mycket iaf och du kommer få lika mycket tillbaka som med dina andra barn. Varför ska man aktivt välja bort människor? Det är så ottäckt! Nej en sak är säker, aldrig att jag skulle göra något utav dessa konstiga tester, jag tänker aldrig välja bort ett eventuellt barn för att det är annorlunda. 

Uppgifterna är hämtade från http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=193897