Jag tänkte verkligen inte bli en sån där gnällig gravid men det har jag blivit =( Jag vill inte vara det men det är verkligen inte så lätt just nu. Jag har gått upp över 15 kg, svullnat, fått problem med ryggen, fötterna, höfterna och svettas som en liten gris. Är svårt att hålla humöret uppe då. Jag får inte på mig några av mina skor och har fått blåsår på fötterna som har spruckit så har jätte ont när jag går. Dessutom vill jag knappt se mig själv i spegeln för jag är så rund i ansiktet och har fått lite dubbelhaka =( Grinar gör jag också för allting. Försöker röra på mig och se sakefr positivt men är svårt. Är ute på promenad med hunden varje dag men blir jätte svettig och har svårt att gå pga fötterna. Är i stallet varje dag också men det är samma där. Det är "bara" 10 veckor kvar till BF nu men ska det va så här kommer det bli jätte jobbigt. Känner dessutom att jag inte har tillräckligt men känslomässigt stöd från Jonas heller. Vill inte göra det här med honom men kan inte stänga honom ute heller. Det är svårt!

Ni hör ju själva vilken bitterfitta jag är, snälla hjälp mig! Någon som har något tips på hur man slutar vara bitter och gnällig?! Vill ju verkligen ha det här barnet men orkar inte vara gravid längre =( Snälla hjälp mig.

Nu har jag gått 29 hela veckor med min lilla bebis. Längtar fruktansvärt efter att den ska komma ut samtidigt som jag är rädd. Är rädd för att någit ska gå fel eller för att jag inte ska vara en tillräckligt bra förälder. Mest är jag dock rädd för situationen mellan mig och Jonas. Den har vart väldigt ansträng en stund nu åtminstonde från min sida. Jag orkar inte riktigt involvera honom i något och blir mest irriterad utan att han egentligen har gjort något. Känner att jag vill skrika åt honom samtidigt som jag bara vill att han håller om mig och tröstar mig. Det är väl hormnerna som spökar antar jag. Vet i alla fall att jag inte gillar det här mellan läget där han varken är med fullt ut eller inte alls. Vill att det ska vara antingen eller...

Var hos barnmorskan i dag. Allt ser bra ut med bebisen. Livmodern var 26 cm och barnet hade en puls på 138. Jag följer kurvan bra och allt ser så pass bra ut att jag får börja göra lite saker igen- Jag får inte träna, stressa osv. men får gå kortare promenader och va uppe och röra på mig lite vilket är skönt. Dessutom har jag nu fått nycklarna till min lägenhet, jag har för en gångsskull ganska mycket pengar på kontot, det mesta till barnet är inhandlat och jag fyller snart år. Med andra ord går allt väldigt bra så varför känner jag mig olycklig då? Vet inte men jag känner den där oron i kroppen igen. Jag hoppas det går över snart är livrädd att det ska bli värre...

Jag har alltid varit en otursfågel som ständigt gör mig illa och blir sjuk men jag har alltid utsatt mig för ganska mycket också. När jag blev gravid tvingades jag att vara försiktig och ta det lugnare men till vilken nytta då? Jag har aldrig gjort mig illa så mycket på så kort tid som nu. Har redan lyckats åkt av hästarna tre gånger vilket först resulterade i att jag slutade hoppa efter två och när jag åkte av när jag va ute och skrittade så slutade jag rida helt. Trotts detta fick jag problem med värkar vilket gjorde att jag blev beordrad att ta det jätte lugnt och det har jag verkligen gjort. I dag skulle jag bara ta in hästarna och jag fattade inte riktigt vad som hände men sparkad blev jag. Två stod vid mig och de andra två tio meter bort sen tog det mindre än en sekund sen va de andra två precis vid mig och tjaffsade med de två hästar som stod på andra sidan om mig och jag hamnade i mellan. Som tur va blev jag slagen med ett framben och inte regelrätt sparkad för då hade det kunnat gå riktigt illa. Jag blev träffad på höften och strax ovanför så nu är jag blå och öm. Har svullnat rätt fint också. Orkar inte vara försiktig längre för det hjälper ju inte!

Kanske är jag bara otroligt känslig men det känns som om vissa av mina vänner är allt annat en stödjande just nu. Jag har som ni vet sängvila för att inte bebisen ska komma. I dag pratade jag med Kattis om att jag hade fortsatt sängläge men att dte finns risk för att den kommer för tidigt. Då säger hon något i stil med: "Fast om din bebis kommer nu blir den hjärnskadad." Tror hon inte att jag redan vet att det finns en risk för det även om den är liten? Det är inte som om jag kan göra något åt om den kommer nu eller inte och det va så jädrans okänsligt sagt. Det är inte första gången hon säger sånt heller, blir så less. Det är redan jobbigt som det är utan att hon och flera andra ska säga såna där idiot grejer. Jag är jätte känslig just nu men när folk säger sådana saker tappar jag lusten att träffa dem och drar mig undan. Jag vet ju att hon inte mena något illa egentligen och att hon aldrig skulle ha sagt det om hon visste att jag blev ledsen men ändå. Sen borde jag sagt till henne direkt att jag tog illa upp men blev så förbannad att jag kom mig inte för. Det är för mycket nu bara, framförallt när jag inte kan sysselsätta mig för att slippa tänka. Så snälla alla tänk på att jag är jätte känslig just nu!

Ibland undrar jag verkligen varför vissa saker inträffar. Det är inte bara en onödig olycka som slutade illa, nu är det även onödiga komplikationer som kan sluta änu sämre. Varför va han tvungen att bli sämre när han äntligen var på bättringsvägen. Vi slits allihopa mellan hopp och förvivlan just nu. För du måste bli bra? Visst blir du bra? Det finns inga alternativ, hör du det? Jag tror på dig vännen, jag vet att du är stark <3

I dag är det exakt 13 veckor kvar till BF! Känns som att allt är en enda lång väntan just nu. Varenda grej som kommer är bara ett steg närmare den dag jag får träffa min bebis. Nästa vecka är det besök på förlossningen på onsdag nästa stopp i min väntan är måndagen den 21 för då är det besök hos barnmorskan. Jag ser inte ens fram i mot sommaren för jag har inget att göra utan jag vill bara att det ska bli september...

I dag tog Lukas och Jocke studenten så det har varit full fart hela dagen. Farmor kom redan i går och i dag var hela släkten här från ca ett till sex och innan det va vi och kollade på när killarna sprang ut. Är riktigt trött nu efter allt ståhej, pallar inte riktigt att ha fullspäckade dagar nu när jag är så stor. Det var iaf trevligt och jag tror båda killarna var nöjda med dagen.

I dag är det dessutom tre månader kvar till BF och jag går in i v.28 i morgon vilket känns jätte skönt. Nu börjar jag kunna skymta slutet på min graviditet och början på mitt liv som mamma. Längtar verkligen jätte mycket tills det att jag får hålla i min lilla bebis <3