Har haft två väldigt intensiva veckor som bjudit på massa spännande saker så som lajv, bebisar, röntgen och konstiga intyg. Detta har gjort att jag inte hunnit skrivit här men nu känner jag att jag vill ventilera lite så nu är jag tillbaka. Ska börja med att tala om att jag hade ett jätte fint lajv med massa fina och spännande inslag. Kanske ett utav de roligaste lajven jag någonsin vart på. Är jätte nöjd med det och tycker verkligen att ni som inte testat att lajva borde prova på det!

I torsdags till i fredags fick jag och Jonas ett bonusbarn hos oss. Meijas bästa kompis Pixie kom och va hos oss nästan ett dygn eftersom hennes mamma och pappa var på sjukhuset och födde en lillasyster. Det va jätte mysigt att ha Pixie hemma och tjejerna hade jätte roligt i hop, men det är aningen intensivare att ha två än en trotts att båda betedde sig exemplariskt under hela tiden. Ett stort grattis till Pixie, Jacob och Elvira till lilla Bonnie.

Förutom allt det här roliga som har inträffat har jag även haft en del "problem" eller snarare frågetecken kring min egen sjukdom. Som många redan har förstått är jag allt annat en nöjd med den läkare jag har fått hos reumatologen och nu är hon inte mera populär kan jag säga. Som jag tidigare skrivit har min läkare sagt att oddsen för att jag ska kunna gå tillbaka till mitt nuvarande arbete är mycket svårt eftersom det är fysiskt tungt och jag därför inte kommer klara det när jag har skov. Hon har även talat om att om min nuvarande medicin inte hjälper får jag lära mig leve med smärtan, så ni förstår att hon inte ligger så högt på min popularitetslista. I alla mina tidigare sjukskrivningar har det stått att det på grund av mitt tunga arbete, min smärta och bristen på för mig fungerade mediciner är mycket osäkert om jag kommer kunna komma tillbaka till min nuvarande arbetsplats. När jag öppnade sjukskrivningen jag fick förra veckan står det helt plötsligt att jag kommer kunna gå tillbaka till mitt arbete. Ni kan ju tänka er hur förvånad jag blev med tanke på att jag inte blivit ett dugg bättre, inte har mindre ont, hört något från läkaren som talar för att jag skulle kunna gå tillbaka eller fått en ändrad diagnos. Försöker ringa för att få en motivering till detta drastiska ändrande i huruvida jag kan arbeta med det jag gör eller inte eftersom det inte va många veckor sen jag sist pratade med henne och hon sa att jag inte skulle kunna gå tillbaka. Fick dock inget svar men tänkte försöka ringa i veckan igen. Dessutom har jag äntligen efter två månaders väntetid fått en kallelse till reumatologens sjukgymnast, förhoppningsvis blir det bättre efter att jag vart där. Jag har även hunnit röntga mina hände, handleder, fötter och fotleder för att se om jag har några röntgenförändringar. Ska få svaret senast på fredag men är ytterst tveksam till att jag kommer få något alls om jag inte ringer och tjatar på min läkare. Så tänkte väl börja telefon terrorisera henne i morgon så kanske jag får tag i henne på fredag ;) Det kanske inte riktigt är så svårt att få tag i henne, men nästan. Hatar alla dessa elektroniska telefonsvarare där man ska göra sju miljoner knapp tryckningar bara för att få boka en telefontid att bli uppringd på av en sjuksköterska. Dessutom är det långt ifrån alla gånger sjuksköterskan ringer upp den tid hon ska och ibland ringer hon inte alls och sen ska hon be doktorn att ringa upp, vilket hon sällan gör och har ingen ringt får man inte tag på någon utan att göra om hela processen igen. Nej nu ska jag försöka sluta att vara bitter och försöka sova i stället.

Började att äta en ny medicin för ungefär en vecka sen och den fungerar inte riktigt som jag önskar att den skulle. Jag får inte kramp i magen sommar de andra men jag blir knappt märkbart bättre i lederna av den så just nu har jag väldigt ont från och till. Pratade med min läkare i går för att utvärdera medicinen och diskutera i fall jag skulle vara sjukskriven längre eller börja jobba några procent. Samtalet med henne gjorde mig både nedslagen och ledsen. Jag berättade att medicinerna inte fungerade som önskat och då sa hon att vi kunde prova att dubbla dosen men om inte det skulle fungera fick jag faktiskt lära mig att leva med att ha ont. Hon hävdade att det inte fanns så mycket mer mediciner att prova och att har man psoresisatrit hör det till vardagen att ha ont och de fick jag acceptera. Blev så jädra besviken och förbannad! Måste ju finnas fler mediciner att testa, jag är knappast den första med den här sjukdomen och jag vägrar att gå runt och ha ont resten av mitt liv! Det är inget alternativ, något måste det ju gå att göra. Sen sa hon att eftersom att jag ändå kommer ha ont hela livet kan jag lika gärna å tillbaka till mitt jobb så att jag inser att jag inte kommer klara ett å fysiskt jobb och säga upp mig! Tack för den! Sen ändrade hon sig visserligen och sa att det nog va lika bra att jag va sjukskriven en månad till så jag hann få hjälp av sjukgymnasten innan jag sa upp mig. Kan ju inte påstå att jag ände mig vidare peppad efter att ha pratat med henne. Jag visste att oddsen till att jag skulle kunna gå tillbaka till mitt jobb va små men att helt utesluta att jag ska kunna gå tillbaka är jag inte beredd att göra. Att dessutom höra att jag alltid kommer ha ont är inte heller så upplyftande. Så nu skiter jag i henne och letar upp en ny läkare alternativt en alternativ behandling för jag vägrar att gå med på detta!