Har pratat med Jonas igen. Han mår ungefär lika dåligt som mig över det här. Känns jätte konstigt för oss båda att vi helt plötsligt inte ska bo ihop längre, dessutom är situationen med Meija jätte jobbig. Vi har gjort upp att han ska ha henne från det att han kommer hem från jobbet vid ca halv fem till omkring sju när hon äter och går och lägger sig tisdagar och torsdagar samt ett par timmar på lördag och söndag. Känns så himla hemskt. Från att ha bott med henne ska han nu bara träffa henne 9 till 11 timmar i veckan. Det är dock den bästa lösningen vi kan komma på i nu läget. Eftersom hon ska bo hemma hos mig och går och lägger sig så tidigt och han slutar jobba så sent som han gör. Hoppas verkligen inte deras relation tar allt för mycket stryk. Allt känns så jävla sjukt bara!

Tack alla som har skrivit till mig på sms, fb och här. Blir jätte glad att ni bryr er så mycket. Jag vet att jag kommer klara det här och det kommer bli bra. Är bara väldigt tråkigt att det har blivit som det blivit men man kan inte rå för vad man känner.

Vi bråkade inte, han sa inte emot mig, bara jag grät men nu är det klart. Jonas flyttar ut och jag behåller Meija hos mig. Han älskar fortfarande sitt ex och är rädd för att vi ska börja bråka ennu mer om vi blir ett par och sen gör slut. Att han älskar sitt ex gör ju att det inte går, vill inte ha ett förhållande med någon som egentligen vill vara med  någon annan. Däremot tror jag att ett förhållande mellan oss skulle fungera. Jag menar vi har bott ihop över ett år, vi har bara sex med varandra, dejtar inga andra och hitills har det fungerat så varför skulle det inte göra det om vi uttalat var tillsammans? Men, men kanske har han rätt. Vi får hur som hellst aldrig veta nu. Planen är att jag och Meija ska bo kvar hos mig och han ska träffa henne en eller ett par eftermiddagar i veckan. Det kommer bli ensamt och tugnt att va ensamstående på riktigt men klarar känslomässigt inte av att ha det som det är nu. Är så jävla jobbigt att tycka om någon så mycket som jag tycker om honom och inte bli lika omtyckt tillbaka, men sånt är livet. Känner mig sårad och utelämad men vad ska man göra? Bara att gråta, bita ihop och gå vidare. Hade vart så mycket enklare om han va ett svin och en dålig pappa men det är han inte. Han är en jätte bra vän och en jätte bra pappa och det är det som gör att jag undrar om jag har gjort rätt...