I dag va jag i väg igen och tränade för Stina Lillje på Näs. För varje träning kommer vi närmare den form vi var i innan jag slutade rida pga. graviditeten. Än så länge har vi bara tränat fyra gånger inräknat den i dag men jag känner mig ändå stressad. Vill tillbaka upp på de höjder vi var på innan uppehållet. Egentligen är han mycket mer välriden, välmusklad och lydigare än innan uppehållet men vi är inte lika sammansvettsade som tidigare. Detta gör att vi blir en aning osäkra på varandra vilket leder till lite halvknackiga anridningar där han ökar sista galoppsprången innan hindret. Tror att vi kan få bort det med lite jobb, eller rättare sagt lite fler hopptimmar och lite mentalträning för min del så att jag slutar va så feg. Vet att det bara är en tidsfråga innan vi är tillbaka men det känns som om det är tid jag inte har. Varken han eller jag blir yngre och hans skavanker gör att jag inte vet hur lång tid han kommer kunna hoppa och tävla. Dessutom minskar tiden jag kan lägga ner på ridningen i takt med att Meija växer. Måste dock försöka bortse från min egen uppfunna tidspress och konsentrera mig på att rid lite bättre. 

Påmåndag ska jag åka upp till Mälarkliniken och röntga Dandy så att vi ser att all aktivitet i hasen har avstannat samt att inget nytt tillkommit. Förhoppningsvis är han bra eftersom han känns så pass fin som han gör men är rädd för att något nytt ska ha dykt upp. Är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Är bra att få honom genomgången iaf så vi ser att det är lugnt att öka intensiteten på träningen ytterliggare. Får vi ett positivt besked är planen att han ska starta 1,10 i slutet på maj eller början på juni. Så hoppas, hoppas nu...