Hemnetan kom in i tid så stressen över den har släppt men är fortfarande fruktansvärt nere. Kanske beror det på att jag och Meija fortfarande är sjuka efter två veckor eller så är det bara pga. våren. Har alltid haft en tendens att bli deppig under våren men känner mig så fruktansvärt otacksam som är det nu. Har värdens underbaraste lilla dotter så varför mår jag som jag gör? Är tur iaf att jag har Meija annars hade jag nog inte orkat klivit upp ur sängen en gång. Nu är jag illa tvungen vilket är possitivt men hatar att känna att jag innerligt väntar på att dagarna ska ta slut. Vill så gärna vara en bra mamma för Meija och kan inte vara det när jag är ledsen stup i ett. Är dessutom svårt att vända situationen eftersom jag inte vet exakt varför jag känner som jag gör samt att skulden över att känna mig missnöjd trotts allt jag har ständigt drar ner mig ytterliggare. Tur att jag har min familj iaf som hjälper mig när allt blir för tungt.

Sigrid är fortfarande försvunnen. Är det någon som sett en liten sköldpaddsfärgad hona i Skultuna i området kring katthedsvägen och kyrkan får ni gärna höra av er. Hon har aldrig vart borta så här länge förut så antagligen har något hänt. Vi har gått efter vägen för att se om hon har blivit påkörd men inte hittat henne. Skulle vara skönt att veta vad som hänt, I med att hon är steriliserad har jag svårt att tro att hon bara försvinner för att det börjar bli vår och parningstider. Hoppas att hon snart kommer tillbaka men det känns som om det blir mindre troligt för varje dag som går.

Tänkte förska sova en sväng nu men är rädd att jag inte kommer kunna. Ligger och funderar för mycket. Har alltid haft svårt att sova tills vi fick Meija men har i princip sluppit sömnproblemen sen dess men nu verkar de vara tillbaka igen =( Är ledsen för att inlägget är så fruktansvärt självömkande men behövde skriva av mig lite.