I går såg jag min bebis för första gången. Ska berätta mer om det snart men först måste jag bara säga att jag har världens bästa mamma! Jag har oroat mig enda sen i torsdags för den mystiska knölen i min mage som dessutom har flyttat på sig men försökt att inte flippa eftersom jag skulle till läkaren som i dag. Min mamma däremot märkte väl hur orolig jag va så hon ringde i går morse upp till mödravårdscentralen på lasarettet och förklarade. De frågade om vi hade pratat med barnmorskan och när mamma sa vad hon sagt blev de jätte arga. De sa att allt sånt måste kollas upp under en graviditet och att jag borde fått kommit in på en gång. De lyckades fixa en tid trotts att de egentligen inte hade någon klockan två samma dag. Där kan man prata om änglar. Tusen tack mamma för att du ringde och tusen tack alla sköterskor uppe på ultraljudet, ni va alla guld värda. Så halv tolv i går ringde mamma mig och sa att jag skulle va på ultraljud klockan två. Jag ringer till Jonas för jag tänkte att han kanske ville vara med. Jag vet hur svårt han har att komma i från jobbet och han hade redan tagit ledigt för de beräknade ultraljudet den 20 april så jag trodde faktiskt inte han skulle kunna följa med. Han överaska mig dock och sa att han självfallet skulle med, han skulle lösa ut det på något sett så vi bestämde att vi skulle mötas på sjukhuset klockan halv två.

Prick halv två var han där. Han hade inte bara lyckats fixa ledigt från jobbet en timme utan även fixat skjuss och tagit ledigt hela eftermiddagen, blev imponerad. Han va dessutom nyklippt, nyrakad, med nya hela jeans och ny tröja. Inte illa va?! Blev riktigt glad. Vi va uppe på ultraljudsavdelningen redan klockan kvart i två efter att ha sprungit i ungefär en miljon trappor :P Först gick vi fel och sen visade det sig att den låg på sjunde våningen och eftersom både jag och Jonas hatar att åka hiss va det bara att ta trappen ;) När vi kom dit tog de in oss direkt, där kan man prata service.

Jag kan inte beskriva hur det kändes att se henne för första gången. Jag trodde inte jag skulle kunna urskilja någonting men man såg henne jätte tydligt. Hon va välskapt med fem fingrar på varje hand och fem tår på varje fot. Hon rörde sig bra, sög på tummen, vinkade och rullade ihop sig till en boll. Dessutom hade hon temperament! När sköterskan tryckte på henne blev hon jätte arg och försökte flytta på sig och viftade med armarna och vände ryggen till =) Allt såg jätte bra ut och det var bara ett barn tack och lov. Det som jag känt som en knöl visade sig vara moderkakan så det hade i allra högsta grad något med barnet att göra men va inte farligt iaf. Däremot hade min barnmorska beräknat hur långt jag gått fel. Min bebis va 17 veckor och 2 dagar alltså va jag i 18 veckan i stället för början på 15 som barnmorskan sagt! Va iaf skönt att allt va bra och nu känns det riktigt på riktigt för första gången. Jag ska bli mamma!

Efteråt följde jag med Jonas hem och såg på film. För en gångsskull bråkade vi inte och det kändes nästan som förut. För första gången på väldigt länge kändes han som den Jonas som va en utav mina bästa vänner och jag tyckte förbannat mycket om va tillbaka. Det va underbart <3