Började att äta en ny medicin för ungefär en vecka sen och den fungerar inte riktigt som jag önskar att den skulle. Jag får inte kramp i magen sommar de andra men jag blir knappt märkbart bättre i lederna av den så just nu har jag väldigt ont från och till. Pratade med min läkare i går för att utvärdera medicinen och diskutera i fall jag skulle vara sjukskriven längre eller börja jobba några procent. Samtalet med henne gjorde mig både nedslagen och ledsen. Jag berättade att medicinerna inte fungerade som önskat och då sa hon att vi kunde prova att dubbla dosen men om inte det skulle fungera fick jag faktiskt lära mig att leva med att ha ont. Hon hävdade att det inte fanns så mycket mer mediciner att prova och att har man psoresisatrit hör det till vardagen att ha ont och de fick jag acceptera. Blev så jädra besviken och förbannad! Måste ju finnas fler mediciner att testa, jag är knappast den första med den här sjukdomen och jag vägrar att gå runt och ha ont resten av mitt liv! Det är inget alternativ, något måste det ju gå att göra. Sen sa hon att eftersom att jag ändå kommer ha ont hela livet kan jag lika gärna å tillbaka till mitt jobb så att jag inser att jag inte kommer klara ett å fysiskt jobb och säga upp mig! Tack för den! Sen ändrade hon sig visserligen och sa att det nog va lika bra att jag va sjukskriven en månad till så jag hann få hjälp av sjukgymnasten innan jag sa upp mig. Kan ju inte påstå att jag ände mig vidare peppad efter att ha pratat med henne. Jag visste att oddsen till att jag skulle kunna gå tillbaka till mitt jobb va små men att helt utesluta att jag ska kunna gå tillbaka är jag inte beredd att göra. Att dessutom höra att jag alltid kommer ha ont är inte heller så upplyftande. Så nu skiter jag i henne och letar upp en ny läkare alternativt en alternativ behandling för jag vägrar att gå med på detta!

Vissa dagar är helt klart sämre än andra och i dag var en riktigt dålig dag. Vi kan börja med att min nya medicin inte hjälper det minsta utan har både ont i lederna, kramp i magen och dimmig syn så slutade äta den i går och skulle diskutera detta med läkaren i dag hade jag tänkt men hann tyvärr inte det pga all skit den här dagen fört med sig. I morse kom jag ur sängen aningen för sent eftersom jag hade fruktansvärt ont i kroppen och Meija av någon anledning faktiskt sov längre än till klockan sex, vilket är sällsynt. En vanlig dag hade jag uppskattat att få sova till halv åtta eftersom detta inte inneburit någon stress men i dag var det viktigt att Meija var på dagis exakt 9.00 för att jag skulle hinna på en möte på försäkringskassan. Som sagt försov vi oss lite men hade ändå en och en halv timme på oss vilket är en okej med tid. Meija har för vana att äta frukost i ca en timme varenda morgon varav det behövs rätt mycket tid på morgonen. Vi låg rätt bra i fas men sen fick Meija för sig att slita av alla sina kläder under tiden jag borsta tänderna så det var bara att börja om 8.45 Meija vägrade att klä påstig igen och allt jag klädde på åkte av och tandborsten flög genom rummet och allt var allmän kaos . Pga hur ont jag har kan jag inte bara ta Meija under armen och gå utan är beroende av att hon samarbetar vilket för det mesta fungerar utmärkt men inte idag. 9.20 inser jag att jag omöjligt kommer hinna få Meija till dagis och samtidigt hinna på mötet så snälla mamma rycker in och kommer hem till oss. Gråt färdig av en kaotisk morgon och mycket smärta kommer jag ner till bilen 9.35 Kör ner på stan och är inne på F-kassan 9.55 Då har de ännu inte öppnat och mängder av folk trängs i trapphuset utanför deras dörr. På dörren sitter det stora anslag om att de är under bemannade i dag så att allt beräknas ta längre tid. 10.05 släpps vi in och jag berättar mitt ärende och hänvisad att slå mig ner och vänta. 10.20 har fortfarande ingen kommit så jag får och frågar hur länge jag ska vänta. En kvinna säger att hon ska undersöka saken på en gång och ber mig sitta ner igen. 10.45 kommer hon tillbaka och berättar att min handläggare dels är sjuk och dels bytt dag på vårt möte men tyvärr glömt att meddela mig. Så 10.55 lämnar jag försäkringskassan utan att träffat någon. Helt under bar service, tycker ni inte? För att göra allt lite bättre får jag inte tag i min läkare under resterande av deras telefon tid. Det är dock inte kart här för sen ringer com hem och säger att eftersom jag bor i ett com hem hus så har de lite information att ge mig. Eftersom jag tror att det är just information låter jag honom prata. Han förklarar att de ska se till att alla deras kunder ska få digital TV i stället för analogt och berättar att de därför ska skicka ut en box helt gratis till alla och att man sen får 2 månader gratis med alla TV kanaler. Jag förklarar att vi redan har digital TV via bredbandsbolaget och att jag därför inte är intresserad. Killen säger då till mig att eftersom jag bor i ett com hem hus har jag inget val. Varav jag protesterar under lång tid men till slu tröttnar och säger ja men skicka boxen då så länge allt är helt gratis. Han bara bra då skickar jag boxen, det enda du behöver göra är att lyssna på det här avtalet och sen tacka ja. Han läser upp avtalet där det framkommer att boxen visserligen är gratis men frakten kostar 99 kr och att jag själv måste säga upp digital TV:n inom 2 månader annars har jag automatiskt förbundit mig till minst deras 8 bitars abonnemang för 249 kr i månaden. Jag säger då nej till det här avtalet och att jag absolut inte kommer betala frakten för något jag inte vill ha och att det absolut inte kan var meningen att jag ska behöva säga upp ett abonnemang som jag inte vill ha. Killen fortsätter att hävda att jag inte har något val eftersom jag bor i ett com hem hus och han personligen tycker att det är en bra deal. När jag blir förbannad och vägrar godkänna avtalet slänger han på luren. Är detta ett normalt beteende? Kan com hem tvinga mig att betala för något jag inte vill ha för att mitt hus råkar vara ett com hem hus? Ringer com hems kundservice och klagar. De lovar att jag absolut inte behöver ta det här abonnemanget och att jag inte behöver betala något men kostar inte ens på sig att be om ursäkt för Hr deras säljare har betett sig. Så aldrig er Com hem kan jag ju lova. Hoppas att jag slipper mer skit nu för annars drar jag täcket över huvudet och går och lägger mig.

Är fortfarande dunder förkyld, hostar och har ont i mina leder. Framförallt har min högra fotade krånglat något enormt i dag vilket begränsat mig en aning men jag känner mig lite bättre i dag. Inte i kroppen men i själen. I dag känns inte allt så hopplöst som det gjort tidigare i veckan vilket är helt underbart. Än har jag inte tagit mig förbi natten men jag hoppas att jag ska kunna sova så att den här dagen får avslutas på ett bra sätt. Har ridit en sväng i dag och trotts att jag fick ont av det kändes det kul och uppiggande att vara ute och röra på mig. Jag vet hur viktig träningen är för att jag ska må bättre i lederna så det gäller att bita ihop och köra på även när det är motigt. En sak jag dock inte gillar är att jag har gått på de nya medicinerna men inte märker någon skillnad. Visst kan det ta lite längre tid än några dagar men är rädd att de inte kommer få den effekt jag önskar. Ger det nästa vecka ut annars får jag inga läkaren igen och så får vi försöka hitta något annat. Det positiva är att jag inte har fått några biverkningar av dem än så om de bara vill börja ge lite effekt kanske det här skulle vara en medicin kombination som fungerar. Är bara att hålla tummarna och hoppas på det.Ta hand om er och var rädda om varandra.

Borde verkligen sova vid det här laget. Är det något som jag vet försämrar alla mina sjukdomar är det för lite sömn. Allra bäst mår jag när jag får ca 10 timmar men behöver minst 8 för att fungera normalt men ändå sitter jag här vaken trotts att Meija med största sannolikhet vaknar innan kl. 6 i morgon. Har helt enkelt för mycket tankar som snurrar i huvudet just nu för att få någon ro. Har länge misstänkt att det vas psoresisatrit jag hade och har haft problem av det i ca 2 år men ändå är jag sjukt bitter över diagnosen. Känner mig på något vis mindre värd som människa nu när jag har tre kroniska sjukdomar. Känner mig som en börda för samhället även om jag vet att jag varken rår för att jag är sjuk och att jag med rätt medicinering kan fungera nästintill helt normalt. Det stora problemet är väl att alla är sammanlänkade så när jag är dålig av den ena påverkas de andra och en negativ spiral är i gång. Samtidigt känner jag mig oerhört fånig som är bitter över det här. Jag hade kunnat haft det betydligt värre och är otroligt lyckligt lottad över lag så borde inte klaga. Trotts det är det tufft just nu.Som tur är har jag fina vänner och en bra familj som kan dra mig ur min självömkan, men så här på kvällen när alla sover är det svårt att hålla den borta. Kajsa red iaf ut med mig i dag vilket gav mig både lite motion och tid att tänka på något annat. Sen såg Rebecca till att påminna mig om att jag inte var ensam med psoresisatrit och berättade att hennes mamma även har det och hon lever ett aktivt liv. Dessutom gav hon mig några bra tips och till min lycka har hennes mamma en blogg. Så tänkte kika in på den och se i fall jag kan hitta lite tröst och tips. Som sagt jag är egentligen sjukt lyckligt lottad men har svårt att lla mig över ytan ändå.Har haft väldigt ont i dag men får skylla mig själv eftersom jag inte orkade släpa mig till Apoteket och hämta ut min nya medicin. Kände mig dock sjukt omotiverad till det eftersom jag var där i tisdags och spenderade 1300 varav 900 på medicinen jag inte kunde äta pga biverkningarna. Som tur är finns högkostnadsskyddet så lär bli billigt för mig en stund framåt. I morgon ska jag iaf försöka ta mig både till Apoteket, ringa sjukgymnasten och se till att motionera. Ska rida men sen får vi se om jag orkar göra åtog mer. Är sjukt förkyld och har en envis hosta vilket gör att jag varken orkat promenera eller gå på crosstrainern även om jag vet att jag borde...Förlåt för allt gnäll jag delat med mig av här men hoppas att jag genom att skriva det ska få lite ro och kunna somna snart. Känns oftast lite bättre när jag fått skriva av mig. Nu ska jag försöka sova igen och intala mig att i morgon blir en bättre dag. Ta vara på er allihopa!

Va hos reumatologen i tisdags och inte helt oväntat fick jag diagnosen psoresisatrit. Det va jätte bra att de äntligen fastställde va det var för något så att de kan behandla det på rätt sätt men känner mig ändå en aning nedslagen. Psoresisatrit är precis som psoresis något kroniskt och kommer att gå i skov resten av mitt liv. Har levt med min psoresis länge men det är inte försen jag fick Meija jag accepterade att jag hade det och nu ska jag alltså lära mig leva med ytterligare en kronisk sjukdom, den tredje i raden... Känns lite tungt, framförallt eftersom jag blir väldigt begränsad av den eftersom jag har väldigt ont. Får dock tänka på att det kunde vart värre och att har jag lärt mig leva med två kroniska sjukdomar kan jag väl lära mig leva med en tredje. Fick en ny medicin som skulle hjälpa mot både smärtan och inflammationen men han bara ta den i två dagar innan jag fick smärtor och kramper i magen så nu måste de hitta en ny :( Har fått en medicin för magen men är nu tillbaka på min gamla smärtmedicin vilket gör att jag fortfarande har väldigt ont i lederna. Förhoppningsvis får jag någon ny medicin i morgon så att jag blir lite piggare. Känner att jag inte orkar ha så många fler dagar då jag inte kommer ur sängen. Fast hur är det man säger, inget ont som inte för något gott med sig. Får intala mig det helt enkelt så löser det sig nog.

Har under kvällen satt mig in i fallet "Rasmus och Fanny". Det handlar om två barn som blev brutalt upp ryckta från sitt fosterhem av Marks kommun för några år sedan. De hade placerats i fosterhemmet då Rasmus var ca ett år och Fanny bara var några månader och bodde sedan där i fyra år innan kommunen ryckte upp dem och placera dem i ett jourhem och sen vidare i andra fosterhem. Ni kan läsa hela historien på deras mamma Evas blogg: http://fostermamman.blogspot.se/ Kan inte säga annat efter att ha läst artiklar och deras mammas blogg än att jag skäms. Jag skäms något fruktansvärt för att vara en vuxen och svensk. Deras fall är inte unikt även om det är ett av få där fosterföräldrarna lyckats fått media att uppmärksamma det som hänt. Hur kan barn i dagens Sverige vara helt utan rättsligt skydd? Hur kan underbara engagerade människor som vill hjälpa till bli helt ned trampade? Det är inte konstigt att ingen vill vara familjehem i dag när det är så osäkert. Du får inte be om hjälp, du får inte kritisera och inte uttala dig offentligt eftersom du då kan förlora dina fosterbarn. Vem vågar knyta an till ett barn och älska det om det när som helst kan ryckas i från dig? Om ingen vågar ta i mot fosterbarn eller knyta an till dem vad har då de barn som inte har föräldrar som tar hand om dem för chans? Jag trodde verkligen att vi bodde i ett i-land där vi var trygga och hade ett bra skyddsnät men jag börjar tvivla.

Sen jag fick barn har jag märkt att du måste kämpa något fruktansvärt som förälder för att någon ska ta dig på allvar. Jag fick kämpa jätte mycket för att Meija skulle få hjälp med en luftvägsinfektion som hon troligtvis föddes med. Ingen trodde på mig på BVC och ville undersöka henne ordentligt utan sa att hon troligtvis bara hade trånga luftvägar. Sedan visade det sig när hon var knappt två månader att hon hade en troligtvis medfödd luftvägsinfektion. När hon sedan drygt ett år gammal började få fruktansvärda hostattacker och blev tungandad och rosslade i lungorna undersöktes hon på både BVC och hos familjeläkaren men alla sa att det bara var vanlig hosta. Jag var bara överorolig eftersom hon var mitt första barn sa de. Jag vet inte hur lång tid och hur många gånger jag ringde familjeläkaren och BVC. En kväll blev hon jätte dålig, blev jätte tungandad och fick ett kort andnings stopp. Vi åkte upp till akuten och där visade det sig att hon hade förkylningsastma och att luftvägsinfektionen hon hade som lite kunde ha påverkat utvecklingen av den. Detta är förstått inte i närheten av det Eva och hennes familj har behövt gått igenom men det var i med den här händelsen jag fattade att jag i framtiden skulle få kämpa med näbbar och klor för att någon skulle hjälpa mitt barn när det var något. Att föräldrar och fosterföräldrar ska behöva kämpa sig blodiga för att deras barn ska få ta del av de grundläggande mänskliga rättigheterna i Sverige är för mig helt sjukt. Hur har det kunnat blivit så här? Ännu viktigare, vem ska kämpa för de barn som inte har en förälder som kämpar för dem? Vissa har tur att få en fosterförälder som gör det men hur många kommer det vara i framtiden när fosterföräldrarna körs över och dumförklaras när de försöker skydda sina barn, och dessutom förlorar barnen utan vettig grund. Jag vill jätte gärna ha fosterbarn och har alltid velat haft det men är jag beredd att kasta mig in i det systemet som det ser ut i dag? Skulle jag klara av att se något av "mina barn" bli så totalt psykiskt misshandlade som de här två stackars barnen Rasmus och Fanny har blivit? Nej, det är tveksamt. samtidigt gör jag inget är jag inte ett dugg bättre än alla andra blundade vuxna...

I dag har jag varit på mitt allra första föräldramöte på dagis. Det kändes väldigt vuxet att sitta där med alla andra föräldrar och jag var jätte nervös innan. När jag gick dit var jag livrädd för att jag inte skulle passa in och att alla skulle ha massa fördomar mot mig bara för att jag är relativt ung. En annan tanke jag hade innan jag kom dit var att det nästan uteslutande skulle vara mammor. Av någon anledning så har jag fått för mig att det oftast är mammor som går på sådana tillställningar. Jag blev väldigt positivt överraskad när jag upptäckte att nästan en tredje del som var där var pappor. En skillnad märkte jag dock mellan mammorna och papporna som var där. De flesta mammor som var där ställde frågor och var väldigt engagerade i de samtal som kom upp. Däremot var det inte en enda pappa som ställde några frågor eller deltog i samtalen om de inte blev direkt tillfrågade. Dessutom ringde ett par mobiler under mötet och alla dessa mobiler tillhörde pappor. De var heller inte så att de bad om ursäkt och stängde av telefonen efteråt utan i stället gick de ut i hallen och pratade relativt högljut med den som ringde, aningen respektlöst kan jag känna. Jag såg även vid flera tillfällen att papporna satt med sina telefoner under bordet medan pedagogerna pratade. Efteråt gick många utav mammorna runt och tittade på det barnen gjort medan de flesta papporna snabbt tackade för sig och försvann i väg. Detta fick mig att fundera på varför det är så?

Har detta beteende att göra med att pappor är mindre engagerade än mammor i sina barn och hur de har det på dagis? Vill de inte se vilka kreativa saker deras barn åstadkommit under terminen? Eller är det helt enkelt så att papporna känner sig mer obekväma i situationen? Kanske var de inte där frivilligt utan dit tvingade av sina fruar? Är det ett inlärt beteende hos oss i Sverige att mammor ska vara mer engagerade i sådana här saker och gärna älta på i timmar om sina barn. Medan papporna ska vara mer avslappnade och inte visa att de bryr sig? Jag vet inte hur det är men det tåls att tänkas på. Jag upptäckte själv att jag var väldigt fördomsfull i den här situationen eftersom jag trodde att det skulle vara fler mammor än pappor där. Däremot trodde jag faktiskt inte att de pappor som var där skulle vara mindre ”aktiva” i föräldramötet än mammorna men så visade det sig vara. Fast jag kanske har fel på den punkten, pappor kanske är de aktiva på ett annat sätt en kvinnor/mammor? 

Är sjukt dålig just nu på att prioritera, tror att det till viss del beror på att jag är i ett känslomässigt kaos. Dels är jag fortfarande osäker på vad jag vill "bli när jag blir stor", sen är det förståss situationen med Dannis som är jobbigast just nu, men utöver det har vi katterna som jag inte riktigt vet hur det blir med. Hur som hellst så borde jag plugga och skriva klart min hemtenta eftersom jag måste skicka in den innan jag åker ut på lajvområdet eftersom inlämmnings dagen är när vi är ute på lajv. Jag är dock så sjukt omotiverad och gör alla andra saker utom det. Håller på med en jätte fin lajvklänning, är massor i stallet och pysslar, leker i lekparken med Meija och mycket mera. Dessutom har jag planerat att träffa massor med människor den här veckan vilket jag egentligen inte alls har tid med men har ett enormt behov av just nu. Får se om jag får in hemtentan i tid men det är som om jag verkligen inte kan koncentrera mig, är för mycket annat i huvudet.

För övrigt måste jag fråga om det är någon som skulle vilja adoptera mina jätte mysiga kattpojkar. De är jätte snälla, vana med barn och självfallet rumsrena. De bor hos Tessan nu eftersom vi var tvugna att göra oss av med dem på en gång när Meija fick astma men de kan inte stanna där. Ni får med er alla deras saker och de är kastrerade och försäkrade båda två. Någon som känner sig manad? Säg gärna till då.