Jag var på simlektion i går med Meija på Valmobadet i Kolbäck. Hon går första terminen där och det är jätte bra. Meija kan vara lite försiktig men ledarna stöttar och uppmuntrar så att hon vågar prova nya saker i vattnet vilket är helt fantastiskt att se. En sak slog mig dock i går när jag var där som fick mig att känna en oerhörd sorg över hur vissa föräldrar väljer att prioritera.

Vi som föräldrar och anhöriga får inte vara med i simhallen utan får vänta i cafeterian. Som tur är finns dock fönster så att vi kan se alla bassängerna och på så vis följa vad våra barn gör. Jag hade Lo med mig så hade svårt att ha full fokus på vad de gjorde men försökte så gott jag kunde hinna titta så mycket som möjligt. Döm av min förvåning när jag efter ett tag la märket till att alla vuxna i lokalen utom jag och en mormor eller farmor satt djupt försjunkna i sina telefoner. Många föräldrar satt med ryggen mot fönstret eller så långt bort i lokalen att de omöjligt kunde se vad deras barn gjorde även om de hade tittat upp. Vid ett tillfälle var det ett av barnen som behövde gå på toa. Toaletten ligger inne i simhallen så barnet går in på den och kommer ut efter en kort stund och säger förtvivlat till simläraren att hon behöver bajsa. Simläraren säger att det bara är att gå in och göra det och barnet beger sig in på toaletten igen. Barnen i den här gruppen är mellan fyra och fem år gamla och de allra flesta fyra och femåringar behöver hjälp att torka sig efter att det bajsat. Det är inget konstigt med det men eftersom alla de andra föräldrarna var så djupt försjunkna i sina telefoner var det ingen mer än jag och den mormor/farmor som stod bredvid mig som uppmärksammade att den här flickan gått ifrån lektionen och eventuellt skulle behöva hjälp. Jag sa då rätt högt att det var en flicka som gått in på toaletten och att hon kanske behövde hjälp. Ett par personer slet sig från telefonerna reste sig och gick och såg efter om det var deras barn, majoriteten satt dock kvar utan att ens se efter. Det slutade med att en av simlärarna fick kliva upp ur basängen för att gå in på toa och hjälpa till. Detta medförde i sin tur att den andra läraren blev själv i bassängen med nio barn. Hur kan man som förälder vara så sjukt ointresserad av sitt barn? Inte bara att de var ointresserade av att följa simlektionen utan även att de inte ens kunde slita sig från telefonerna för att se efter om det var deras barn som behövde hjälp på toaletten. Att de dessutom utsätter alla de andra barnen för en säkerhetsrisk genom att lämna de ensamma vuxen i en djup pool med så många icke simkunniga individer, bekom tydligen inte heller de flesta. Jag förstår helt och fullt att det är skönt att få lite ”egen tid”, att kunna kolla facebook, eller vad ni nu gör ostört,  men är det verkligen så viktigt att ni inte ens kunde titta en liten stund på vad era barn gjorde i poolen? Jag är själv farligt beroende av min telefon och fastnar lätt i den när jag sitter i soffan eller liknande, men jag skulle aldrig välja att inte hjälpa mitt barn på toaletten eller missa hennes framsteg i bassängen för min telefon.

Jag är så oerhört lycklig att jag växte upp innan samrtphonen och slapp konkurera med dessa om mina föräldrars uppmärksamhet. Är det konstigt att allt fler barn är oroliga, deprimerade, krångliga och uppmärksamhetskrävande när deras föräldrar så tydligt visar att det är telefonerna som är det viktiga och inte barnen.  Nej skärpning föräldrar!!! Tacka vet jag Meijas ridgrupp där är det ingen förälder som är försjunken i sin telefon hela ridlektionen även om det så klart händer att någon snabbt svarar på ett samtal eller ett sms.