Dandy har varit väldigt fin en ganska lång stund nu så trodde och hoppades att han skulle få komma ut och tävla lite den här säsongen. För drygt en vecka sedan märkte jag dock att något inte riktigt va som det skulle. Han "tappade" bakbenen i bland när jag red och efter några dagar trotts att jag tog det väldigt lugnt med honom haltade han till under ridpassen. Då ringde jag upp till mälarkliniken och bokade en tid. Innan vi han komma dit blev han halt efter ett ridpass så förstod att det var något, trodde han kanske hade en inflammation i någon led i hasen eller dylikt. Eller rättare sagt jag hoppades innerligt att det var något sådant så att han kunde behandlas och bli bra igen. När vi kom upp till mälarkliniken i tisdags var det mycket värre än jag trott. Hans gamla skada i hasen hade gått upp så lederna i hasen höll på att förbenas och dessutom hade han börjat fått förändringar i sin vänster has som vart bra förut. Veterinären sa att det inte fanns något att göra. Han skulle bara bli sämre och tillslut skulle han inte kunna böja hasen alls. Jag visste att den här dagen skulle komma och ska jag va ärlig hade jag förväntat mig den för ca två år sen när han skadade hasen första gången men Dandy är en riktig kämpe och kom igen förra gången fast det var i princip omöjligt men nu kom alltså skadan i kapp honom.

Vi har haft honom i fem år och han är sexton år gammal. I princip, med hjälp av Picasso förstås, har han tagit mig från att ha hoppat LC och LB på c-ponny till 1,30 med placeringar upp till nationell 1,20. Han har vart en riktig klippa och har lärt mig så mycket. Känns som om en liten bit av mig kommer dö med honom. Han är en utav de få länkar till den jag var innan jag fick barn. Det mesta andra har ändrats sen Meija föddes och jag har ändrats men Dandy och allt jag känner för honom har vart det samma. Det gör så fruktansvärt ont men jag vet att han har ont så jag får ta smärtan för att han ska slippa. Jag hatar dock att bestämma om liv och död men veterinären sa att det inte fanns några alternativ här så är väl bara att bita i det sura äpplet och vara den som dömer en utav mina bästa vänner och största kärlekar i livet till döden..