Sent på kvällen den 9 december somnade min gammelfarmor Iris in. Den 29 december skulle hon ha fyllt 95. Det känns konstigt att min sista släktingen ur den generationen nu är borta. Förutom att en jätte fin människa lämnat jorden så har ett band av min historia kapats. Jag har fortfarande en del skuldkänslor av att jag inte var där, att jag inte träffade henne så ofta som jag borde osv. Samtidigt så vet jag att hon skulle tycka att jag inte skulle känna så. Hon var en praktisk kvinna och i skulden finns ingen nytta. Jag har vart ledsen men det är fortfarande overkligt och långt bort det som hänt. Jag ska göra allt jag kan för att minnas henne som den starka, coola och drivna kvinnan hon alltid vart i mina ögon. Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv så egentligen borde jag väl inte vara ledsen, för jag tror inte hon är det. Det är precis ett så långt och bra liv som man önskar att alla skulle få men för mig och oss som är kvar är det ändå jobbigt att hon gått ur tiden. Något jag har lärt mig av det här är vikten av att ta mig för och träffa de människor jag bryr mig om oftare och inte skjuta på saker. Det är det som tyngt mig mest under de senaste dagarna och jag ska verkligen försöka minnas den känslan jag har för att påminna mig själv om vikten av att ta vara på de jag älskar och bryr mig om, ge dem tid och höra av mig till dem ofta. En annan sak jag ska ta med mig och minnas från de senaste dagarna är vilka fina vänner jag har. Min telefon har ringt massor, jag har fått massor med sms och meddelanden. Alla som har hört av sig har vart fantastiskt stöttande, förstående och kommit med värmande ord. Tack för att ni finns, att ni hör av er, kommer hit och att ni bryr er så ofantligt mycket. Det värmer och gör mig oerhört lycklig i sorgen.