Jag sitter här och väntar på att telefonen ska ringa. Min älskade gammel farmor Iris ligger på sin dödsbädd. Jag kommer med största sannolikhet inte hinna dit så nu sitter jag här och väntar på samtalet där de ska säga satt hon somnat In... Är så sjukt att bara vänta och har fruktansvärd ångest för att jag inte är där. Jag vågar inte öra bil eftersom jag går på starka mediciner just nu och de för mig glömsk, okoncentrerad och skakig därför är enda alternativet för att ta mig dit tåg och det kommer ta flera timmar så jag kommer i så fall komma fram i natt och troligen för sent. Så nu återstår bara den outhärdliga väntan och tystnaden. Om hon inte dör i natt åker jag i morgonbitti men som jag förstod det var hennes chanser att klara natten väldigt små men hon är en riktigt stark krut gumma min gammal farmor så man vet aldrig. Fast antar att det är egoistiskt att vilja hålla henne kvar bara för att jag ska hinna dit, enerverande vet vad hon känner när hon ligger där. Hon rör sig inte alls nu och andas sakta och tungt, de vet inte ens om hon hör och märker att min farmor och sköterskorna är där. Kanske är det bäst att hon bara får somna i natt men jag vill inte. Jag struntar i att hon är gammal och att döden är en naturlig del av livet för jag vill inte att hon ska dö! Meija har fått sitt mellan namn efter henne eftersom hon är n utav de starkaste och coolaste kvinnor jag känner. Jag har aldrog ens tänkt på att hon skulle kunna dö. Visst är hon gammal, när Meija föddes blev vi fem generationer i rakt nedstigande led men ändå har jag inte tänkt att den här dagen skulle komma. Det värsta var att jag förra veckan tänkte på att det va länge sedan vi sågs och att jag nu när jag är sjukskriven skulle ta mig tid att åka och hälsa på henne. Jag ville att vi skulle ta nya fem generations foton men det kommer vi inte hinna nu... Hatar att jag är expert på att skjuta upp saker. Nu sitter jag i stället här och gråter och skriver för att dämpa skuldkänslorna och ångesten över att jagar den dålig människa som inte är där hos henne och säger farväl. Men jag har inga ord kvar att skriva utom Förlåt.